eller att inte hinna med tiden, är det svaret?

 

Ibland känner jag mig som en hundägare ute på promenad med sin hund där hunden drar i kopplet så att man bokstavligt talat flyger med efter hunden, Man har själv sett dessa individer som är på "promenad med sin hund" men i själva verket är det hunden som är på promenad med husse/matte.

 

Då jag inte har någon hund gestaltar hunden i detta fallet tiden. Kopplet symboliserar den osynliga snaran som vi alla sitter fast i tillsammans med tiden - en lömsk påkoppling som ger ingen möjlighet att släppa och heller ingen möjlighet att stanna, inte ens att sakta ner.

 

Ofta hör man att dygnet borde ha fler timmar, det är svaret på hur vi ska hinna med allt det där vi vill, borde och tvunget måste göra. Jag köper inte det argumentet, inte för att det låter ologiskt eller konstigt, för att det går inte ihop med den livsstil vi för idag.

 

Alla har väl hört metaforen "att mätta mun efter matsäck"..? Och den lilla ordkombinationen är svaret på varför fler timmar på dygnet inte hade hjälpt någon att hinna med allt de planerat. Om matsäcken symboliserar våra tjugofyra timmar per dygn, munnen symboliserar alla våra sysslor - om vi inte ens kan lösa den ekvationen på ett korrekt sätt - hur ska vi då kunna hantera en ännu större matsäck - fler timmar per dygn?

 

Vi hade bara fyllt de med annat, liksom vi gör med det mesta!

 

Jag kan garantera att de personer som vill ha tjugoåtta timmar per dygn snabbt hittat måsten, borden och egna vill-göra-saker att fylla ut de där timmarna med - för så är det! Du måste först lära dig att hushålla de resurser du faktiskt har, att skaffa nya resurser löser inte beteendet som är grunden till att resurserna inte räcker till.

 

En av mina tanter sa en dag till mig;

"Ni ungdomar pratar alltid om att ni inte har tid, det är inte sant! Det handlar inte om att ha tid det handlar om att ta sig tid!"

 

Ibland önskar jag att jag skrivit ner alla kloka ord mina fina tanter och gubbar lämnat efter sig, de om någon borde vi lyssna på - de har redan gått igenom livet och fått en lärdom och förståelse som yngre generationer inte kan relatera till eller själv förstå förrän de också kommit dit.

 

Det jag ville få fram, egentligen, är att tiden idag, såsom förr, är något vi inte kan styra eller påverka. Den finns omkring oss hela tiden, den sätter sina avtryck överallt och vi är dess åskådare, statister som står i bakgrunden och åser föreställningen.

 

Ändå är den det viktigaste vi har, det är inte pengarna, bilen, iphonen, kläder, ungdomen, ålderdomen etc, det är tiden - den är precis lika dyrbar när man är liten som när man är gammal. Jag tror att i den högteknologiska världen vi lever i idag har betydelselösa föremål fått ett värde som egentligen inte finns, samtidigt som det som faktiskt har ett värde lagts upp på vinden i en smutsig gammal kista.

 

Dags att vända trenden, ta tillbaka det som betyder något.

Lev idag - det är den enda dagen du kan leva i!