Jag mår illa, klumpen i magen växer, bröstkorgen värker. Mitt logiska tänkande strejkar, förnekelsekänslorna tar vid. Jag vill veta, men jag vill ändå inte veta. Jag vill försöka förstå men jag kan inte. Jag vill läsa intervjuerna, jag vill bli uppdaterad av de senaste nyheterna, men jag klarar det inte.

Jag tror att det jag egentligen vill är att någon ska säga att detta inte är på riktigt, att det är dags att vakna nu. Att första April kom sent i år eller att detta bara var en trailer till en urkass film. Problemet är att det händer inte, hur mycket jag än läser och uppdaterar mig så kommer ingenting att förändras, detta har verkligen hänt.

Min hjärna vill bara inte tro på att denna ondska existerar i vår värld (!)

Jag satt på jobbet igår och hade rast, surfade som vanligt in på touch.aftonbladet.se i min lilla röda Xperia. Jag slogs av det, samtidigt som jag egentligen letade efter det, nya rubriker angående Utøya.

Den ena handlade om en 22-åring vid namn Adrian som berättade om hur han själv stod öga mot öga med gärningsmannen, blev skjuten och skulle säkert blivit det fler gånger om det inte varit för en liten pojke som gick förbi. En liten 11-årig pojke som precis hade förlorat sin pappa p.g.a. gärningsmannen.

Denna övermodiga pojke gör som alla barn gör, han säger som det är och ber skytten att sluta skjuta, att det är bra nu och att han själv är för ung för att dö. Skytten vänder sig mirakulöst om och går.

Idag läste jag en annan artikel om en liten flicka som hade gjort likadant mot skytten, bett honom att sluta skjuta, hon belönades med ett skott i bröstet och ett i huvudet.

Överlevnadsberättelserna är nog det jag har svårast för då jag har otroligt svårt att förstå den brutala grymhet som besökte Utøya i fredags eftermiddag. Skräcken, paniken, den kallblodiga mördaren, verkligheten, orättvisan, känslan att vara fast i en fälla, allt flyger på på samma gång.

Jag vet om att historien inte slutar här, att denna historien kommer gå från värst till ännu värre många gånger innan vi når ett slut p.g.a. att alla som inte fanns på ön ens i sin fantasi kan förstå vad de som befann sig där utsattes för. Det får vi först förståelse i när det kommer fram och på så vis kommer historien att förvärras trots att den egentligen redan är "slut".

Fick en dum kommentar idag angående att antalet döda sänkts (oftast är det tvärtom) och om de inte kunde räkna där borta - VAR GLAD! Det var sjutton människoliv mindre, änsålänge, som fortfarande finns kvar på denna jord, som inte förgåtts utav den människan som ansåg att han hade rätt till alla de liv som befann sig på Utøya!

Nu har fotografier på offren börjat publiceras, sakta men säkert. Tillsammans med dessa finns även deras historier, familjer, vänner - detta gör allting lite mer verkligt. Det motarbetar min förnekelse, det svider rent ut sagt.

Jag kan inte med ord beskriva hur uppriktigt ledsen jag är för alla inblandade, offren, överlevande, anhöriga, hela Norges befolkning. Detta är verkligen en tragedi, denna gången fick tidningarna rätt på överskriften. Det är hemskt, hemskt fel och orättvist. Kallblodigt och elakt.