Klockan är halv fem på morgonen, torsdag morgon, jag sitter här med min nypåfyllda andrakoppkaffe för denna natten och filosoferar. Hat är ett starkt ord, till och med jag vet det, jag tycker inte om när jag säger att jag hatar saker, för det känns som att jag är respektlös mot ett ord som jag faktiskt inte känner.

Jag kan ogilla saker, tycka mindre om, störa mig på, jaa bli så jäkla frustrerad att jag kan skrika rakt ut i ren ilska! Jo, jag har en kort stubin som tänds ganska lätt och ofta. Trots denna lilla lättantändliga stubinen kan jag även ha tålamod, med det mesta!

Och där är en sak som jag har haft ett sjukt tålamod med - för att vara mig. Tålmodig kan jag vara, riktigt jävla tålmodig, as long as I see an end to it, jag kan ha tålamod i flera år om det krävs...

But now, right now, börjar mitt lååånga tålamod sina. Jag funderar på hur jag ska bli av med detta ofoget, vilken sida ska jag eliminera..? Vilken är den värsta?! Nej, det vet jag juh inte, lättast är väl att skylla på den andra sidan som man alltid gör.

Fast tanken har faktiskt slagit mig att för en gångs skulle kanske det är den andra, andra sidan.
Galet vad mycket ilska man kan ha inom sig, undrar om man kan få ut något vettigt av den?

Och jaa, jag tror faktiskt att denna otroligt starka, arga känslan är mitt sätt att känna just
- hat.