Varför känns alltid ens egna problem som världsstora när det faktiskt finns barn i Afrika som svälter ihjäl varje dag? Varför lägger man energi på småbagateller varje dag (?) är det för att man inte har annat att klaga/bråka/tjafsa om som gör att man letar efter nålar i höstackar och gör fjädrar till hönsgårdar?

Jag kan bli fruktansvärt arg på mig själv ibland, specifikt när jag för en gångs skull tänker på hur mycket värre allting kunde ha varit istället för att tänka att jag har världens problem-liv - för det har jag inte!

Jag är innehavare av världens underbaraste, mest välskapta son som gör mig till den lyckligaste människan i världen varje dag, har en underbar sambo som är världens bästa pappa till vårt barn. Jag har ett jobb - dock som timanställd men jag har ett jobb, det är inte alla som ens har det!

M har fast jobb, vi är inte sjuka någon av oss, vi har tak över huvudet - dock är jobbigt att inte kunna bo i vårt eget hus när vi trots det betalar hyran + elen varje månad som om att vi bodde där.

Trots allt det så ska jag leta fram alla negativa saker och blåsa upp dom som en stor luftballong, åt skogen med ballongen, skicka´n till Mars eller något (!) Jag måste verkligen stanna upp och se allt jag har och inte allt jag inte har, det är ingen som blir lycklig av att tänka på allt som man kunde haft eller borde haft - man får se från sin egen situation och göra det bästa av det.

Har läst otroligt många bloggar nu, bloggar som jag för en kort tid sedan inte ens visste existerade, om unga människor som knappt hunnit starta sina liv och trots det har fått gå igenom lika mycket tråkigheter som 100 st 100-åringar inte ens har. Hur kan det bli så?

Varför? Varför är våra livsöden så olika? Var finns det där "Dela lika" (?) - det är inte rätt att en person ska behöva genomlida hur mycket skit som helst, finns det inget stopp? Var är "rättvisan"?