Godkväll gott folk!

Denna dagen har varit extremt mycket mer problem-fri än föregående dag, fick sovmorgon till klockan 10 imorse (!) gick upp med Lilleman och åt frukost, en skål gröt med mjölk till Theo och en kopp kaffe med mjölk till mig.

Vid ett-tiden gick vi ut på promenad, som jag redan har tjatat om i förra inlägget - jag vet (!) Iallafall, i hela tre timmar var vi ute i friska luften och jag kan säga att både min näsa och min blåsa var överlyckliga när vi kom hem - kom på precis när vi gick hemifrån att jag borde nog gått på toa innan vi gick ut.

Både Emilia och Theo sussade sött i sina vagnar så jag och Veve bestämde oss för att hitta en bänk på ett lugnt ställe där vi kunde sitta och snacka. Vi lyckades men lugnet varade inte länge och det var då inte barnen som förde låda. Som taget från ingenstans kom det en katt fram till oss och började stryka sig runt benen - sånt alla katter gör.

Söt liten katt med halsband och hela köret, verkade vara en väldigt rar liten figur tills han/hon hoppade rätt upp i Theos vagn (!!) Ni kan tro att en etthundrasextiotrecentimeters sittande stockholmare flög upp fortare än kvickt och puttade ner det jävla kattskrället, där gick den från "söt liten katt" till "jävla kattskrälle" på cirkus tre sekunder.

Det var inte slut där, då började den åla sig mot lyktstolpen som stod intill bänken, vilken normalkatt står och rå-gosar med en iskall och stenhård lyktstolpe? När den gjort det i ett par minuter attackerade den asfalten istället, började rulla runt och ha sig, efter det kom den fram till oss igen och började nosa på vagnarna - även Emilias vagn denna gång.

Sjasade väck skrället, då kom det en gående person på cykelstigen som föll i kattens intresse - skönt tyckte vi, försvinn härifrån! Tydligen var den människan inte tillräckligt intressant för ett par minuter senare var den tillbaka igen. Dryge! "Skutt" (!) kattjäveln var uppe i Theos vagn igen, denna gången blev jag riktigt förbaskad på den och sjasade iväg den ordentligt, då gick den bort till nästa lyktstolpe - cirkus femtio meter - och började gosa med den.

Där satt den kvar en ganska lång stund och glodde bort till oss, då kom det en kvinna med sin hund - "jippi" sa jag och Veve, hunden kommer skrämma iväg katten! Icke, katten reste världens ragg och borstade upp sin svans, mer vart det inte, hunden och kvinnan gick förbi oss och helt plötsligt var katten tillbaka igen - GAAH!

Fortsatte att CP:a sig och tänkte precis hoppa upp på Emilias vagn men då röt Veve ifrån så katten hoppade i sidled av förskräckelse - HAH! En stund efter det så gick katten faktiskt, eller småsprang är nog det rätta ordet, ner för den intill-liggande backen. Efter var femte meter stannade den och tittade bak på oss och plötsligt var den borta!

Lyckan varade inte någon längre stund, uppför backen kom en kvinna med sina tre barn, två cyklandes och en i vagn. En liten kille på 3-4 år cyklade en bra bit före sin mamma och syskon, efter honom kom katten galopperande (!) Jag och Veve bara frös till :| "Vad i helvetet gör den?"

Pojken som verkade ganska ny på det där med att cykla, med tanke på stödhjulen etc, började trampa ännu fortare för att komma ifrån den vettvilliga katten, då växlade även den upp en växel. Det sista vi såg var att pojken svängde ner till bostadsområdet och katten for efter, det såg ut precis som att den tänkte ramma cykeln - självmordskandidat?

Då tyckte jag och Veve att det var dags att gå, vår lugna eftermiddag försvann lika snabbt som katten, kan man inte kalla den för en terrorist? Jag hoppas verkligen att mina katter inte beter sig så när de är ute och svirar, helt sjukt.

En onödig sak att skriva om och jag hoppas verkligen att ni har ångest för all den tid ni spenderat på att läsa om vår terror-upplevelse men jag ville skriva om detta och det är min blogg så;