Från det att man föds tar livet olika vändningar med en, man utvecklas och förändras hela tiden inom olika tidsramar. Stora förändringarna för mig har bland annat varit flytten till Sjöbo från Stockholm när jag var 4 år gammal, kom till ett ställe där folk pratade om panntofflor och rullebörar (?)

Ingen pratade som vi gjorde och omgivningen fungerade inte alls som tidigare, det är en ganska stor skillnad på en byhåla som Sjöbo och en förort till Stockholm - men det gick!

Nästa big change in my life var när jag fick börja högstadiet i Tomelilla istället för Sjöbo - aa, mina föräldrar fick en idé om att Kastanjeskolan var såå mycket bättre än Färsingaskolan i Sjöbo. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro, jag vet om att när jag kom till Kastanjeskolan visste jag inget om vare sig alkohol, rökning eller skolkning - jaa allt skit en 13-15 åring kan hitta på med helt enkelt.

Dagen jag slutade 9an var jag långt ifrån den flickan som började 7an 3 år tidigare och jag tror faktiskt att Kastanjeskolan lärde mig mer skit än vad Färsinga hade kunnat göra. Det är ungefär som att stå i kassan på konusm, man försöker alltid ställa sig i den kön som går snabbast, ibland byter man kö för att man tror att det är ett snabbare val - gräset är alltid grönare på andra sidan - men det bíter en nästintill alltid i svansen.

Man ska inte klydda för mycket här i livet, take it as it is.

Nästa sak var gymnasiet, ny klass, ny skola, nya lärare - hade ett par stycken ifrån den gamla klassen i min nya klass och det kändes jättebra. På den där skolan blev man "fri som fågeln i buren" om buren vore öppen. Helt plötsligt fanns det inget som hette "kvarsittning" eller "telefonsamtal till dina föräldrar" eller jo, om man misskötte sig rejält var det klart att de ringde.

Detta utnyttjade jag rejält så det blev visst det telefonsamtal hem :/ ..

Sedan blev man 18, då försvann all kontakt med hemmet, för då var jag myndig! Och mogen nog att bestämma över mig själv, eller inte. Jag är en sådan rebell-människa att jag bara måste göra tvärtom vad alla andra säger, även om det blir till min nackdel, jag blir nästan vansinnig som en 3 åring om jag måste göra något som jag gett mig djävulen på att jag inte ska.

Det värsta jag vet är när folk försöker bestämma över vad jag ska/inte ska göra (!)

När jag skulle börja gymnasiet hade jag själv fyllt i min ansökan och mitt val nr 1 var Fordonsprogrammet, jag och en utav mina bästa vänner hade planerat på att bli lastbilschaufförer för det var fett som fan! :D Plus att vi fick ta våra körkort, det var guld värt.

Mitt andra val var Medieprogrammet, det var jag själv som ville in där eftersom att jag ville bli journalist och det tredje valet var Samhällsprogrammet, jag och mina andra bästa kompis tänkte utbilda oss till poliser (!) därför sökte jag dit.

När min mamma såg brevet, som skickades hem, där det stod att jag blivit preliminärt antagen till Fordonsprogrammet, iom att det var mitt första handsval, höll hon på att flyga i taket. Herregud, hon ringde skola och rektorer och allt du kan tänka dig, vansinnig, hennes dotter från Danderyd kunde inte gå Fordon, det hade dragit skam över hela släkten!

Ordningen ändrades och jag fick ha MP som 1a och SP på andra plats och FP kom sist, där rök mina körkortsplaner. Mina poäng räckte in på SP men MP hade lite högre på grund av att det var många som hade sökt in dit. Jag fick gott klassa mig in i SP1B i augusti 2001, skithärlig klass!

Andra eller tredje dagen i skolan ringde mamma mig och berättade att skolan ringt och jag hade kommit in på MP och jag skulle genast gå dit och byta klass. Jag riktigt kände rebellen krypa in i mig, jag själv ville in på MP men när min mamma stod och sa till mig "Nu går du dit där direkt!"

Jag bara hörde mig själv "Nää" - idag kan jag skratta åt det, för det är skitlöjligt. Lärare och rektorer jagade mig i en hel vecka och försökte få in mig på MP, jag totalvägrade, juh fler de var som tjatade desto mindre skulle jag in där. Så jag gick Samhälle, blev ingenting och hatade de flesta ämnena under alla 3 år.


Vidare i texten, på min student stod jag på Sweden Rock och sålde hamburgare, jag fick inte ta studenten för mamma om jag hade ett IG i mitt betyg och med min frånvaro var det en ren omöjlighet att inte ha det. Jag sket i vilket och stack som sagt och jobbade istället, idag känner jag att varför brydde jag mig om vad hon sa?

Det var faktiskt min student, jag skulle stå på trappan, inte hon, jaja, man är väl lätt-manipulerad när man är 18 år gammal, jag vet inte annars vad jag ska skylla på. Ångest att tänka på det iallafall.

Fortsatte min karriär på Ahlgrens ;D Samtidigt som jag gick på Komvux och läste upp mina dumma betyg (detta var 2005). Jag tror jag hade mognat en aning då för fick bara VG och MVG i betyg därifrån, rätt skönt för jag kan faktiskt om jag bara vill.

Träffade min kära M i januari 2006, blev tillsammans med honom, det var en stor förändring eftersom att jag aldrig varit bra på det här med förhållanden och att ta hänsyn till någon annan, jag gjorde alltid bara det jag själv ville - annars blev jag the Rebell ^^,

Sedan bytte man ut sitt umgänge en aning, kastade skit-kompisarna åt sidan och började ägna sin tid åt vissentliga saker istället för allt det bullshitet man höll på med tidigare.

I Februari månad 2007 köpte jag och M vår första lägenhet, ironiskt nog på samma gata som min pappa bodde (?) ödesironi. I slutet på Mars 2007, mitt uppe i renoveringen fick vi reda på att jag var gravid - vilken lycka! Äntligen något ljust som hände i livet, det var inget snack om saken, vi skulle ha barn!

Jobbade, jobbade och jobbade, var nästan inte hemma alls under min graviditet, eftersom mitt jobb var att servera mat på olika festivaler och marknader. Fast vill man ha en högre mamma-peng så får man slita för det, tyvärr tjänade jag inte för bra så min mamma-peng blev bara ett par tusenlappar över grundbidraget trots att jag jobbat över 100% på ett år.

Mitt i allt jobbande och renoverande så var vi på UL (ve 18) och då säger denna sköterskan att Theo är för liten och måste komma in på ett extra UL två veckor senare för att titta på tillväxten. Åkte dit och då säger den sköterskan som vi fick träffa att vi var där på grund av att de trodde att Theo hade ett hjärtfel, bara va?

Den förra sköterskan hade inte kunnat se korset i hjärtat som de tittar efter, men sagt till oss att det hade med hans tillväxt att göra (!) älskade svenska sjukvård. Denna sköterskan kunde inte heller se något kors och bokade in en tid med en läkare en månad senare, väldigt lång tid tyckte gravida, oroliga lilla jag,

Fick träffa läkaren till slut på Ystad Lasarett, han tittade och tittade, tittade lite till, fortsatte titta, tills han sa att han inte heller såg något kors, fan! Han i sin tur ansåg att Ystad inte kunde göra mer och skickade en remiss till USIL Kardiologen, där fick vi vänta ytterligare en månad innan vi fick komma in.

Om jag minns rätt var jag i vecka 32-34 innan vi fick komma in i Lund, ganska sjukt tyckte jag eftersom läkaren i Ystad förklarade hjärtfelet som att han inte skulle kunna syresätta sig själv när han föddes för att det saknades en skiljevägg mellan kammarna eller vad det var. Tänk om Theo fötts för tidigt?

Därinne träffade vi två läkare och den ena var en hjärtspecialist, nu började det kännas riktigt otäckt. De tittade och tittade de också, viskade något sinsemellan, tittade lite till och fortsatte titta och titta, jaa det kändes som att de tittade i halvtimme.

Till slut vänder den ena på sig och säger;
"Vad gör ni här?"

Jag bara tittade på henne :| Hon fortsatte "Det är inget fel på ert barn, titta här är korset" och visade oss korset klart och tydligt, gud det kändes som att en av Obelix jättestenar släppte ifrån mitt hjärta! I 10-12 veckor hade jag gått och oroat mig för det lilla livet i magen på grund av att läkarna/sköterskorna i Ystad inte kunde se ordentligt, skrämmande.

Men hellre att de klyddar för mycket än för lite när det handlar om ens barns hälsa.

Fortsatte arbeta fram tills den 28:e oktober, hade BF 10 november och mycket riktigt kom min punktliga gosse den 10:e November 2007 08:50, lyckan var gjord! Lillkillen var helt perfekt och inte alls i den storlek som UL hade sagt, de hade beräknat honom till en 40 cm bebis på 2 kg och ut kom det en 53 cm pojke på 3365 gram, don´t trust the UL!

Allting gick bra fram tills hans 1 månads dag, då vaknade jag av att Theo inte skrikit, tittade ner i hans lilla säng, där låg mitt hjärta, helt röd i huvudet och skrek för fulla muggar - det enda felet var att det kom inte ett ljud ur munnen på honom! Ringde M och som tur i oturen skulle vi ändå vara på BVC undersökning bara någon timme senare.

Theo fortsatte skrika och skrika, antagligen helt panikslagen av att det inte kom något ljud ifrån honom när han tog i som han gjorde. M kom hem och vi åkte upp till BVC, då hade Theo somnat i sin bilstol och Elaka Tanten tittade på honom och sa "Det är inget fel på honom, han ser så lugn ut."

Och jag bara "Det är väl klart, han har juh försökt skrika i flera timmar och nu har han däckat!" Hon trodde inte på oss, förrän jag väckte Theo och han återigen blev röd som en tomat i huvudet och bara gapade, då sa hon "Jag ringer Akuten direkt" så vi spenderade Theos månadsdag på Akuten i Ystad och Barnavdelningen, de gav honom en gas som skulle vidga luftrören, vilken nytta den nu skulle göra (?)

De märkte efter halva dosen att det var inte vad Theo behövde, idioter, de skickade hem oss igen och han återfick rösten efter ett par dagar. Vet fortfarande inte vad det var som hade hänt den natten, Diagnos okänd?

Sedan började nästa åkomma, Elaka Tanten gav mig AD-droppar till Theo i Dec och på grund av alla röda dagar så skulle vi inte dit igen förrän i januari. Gav Theo dropparna och nästan direkt började han få en massa rödilskna eksem på hjässan, ryggen och bröstet mm.

Tänkte om det var något speciellt jag gjort eftersom att utslagen bara kom så pang på och dropparna var det enda nya i Theos liv, slutade med dem och prickarna försvann lagom tills vi skulle till Elaka Tanten igen. Berättade för henne vad som hade hänt och berättade att det står på Ad-dropparna att i sällsynta fall kan de ge utslag.

Då svarar hon "I sällsynta fall ja, DET HÄNDER ALDRIG!" - hur kan en utbildad människa stå och säga så? Jag har idiotförklarat henne sedan Theos första kontroll hos henne, han blev förbannad för att jag väckte honom och började klä av honom så han skrek järnet, självfallet.

"Han har kolik" sa Elaka Tanten, jag bara skrattade åt henne och sa "Nej, han är bara förbannad, det förstår du väl" efter en stund kontrade hon mig igen och sa "Hur kan du vara så lugn när han skriker?" precis som att jag var en känslolös mamma. Hon var juh mer uppskruvad än en gammal leksak! Jag sa lugnt till henne "Jag vet varför han skriker, vad är det jag ska stirra upp mig för?"

Sedan den dagen har vi inte varit vänner, dag 1 alltså, idiot a.k.a. Elaka Tanten

Vidare med prickarna, Elaka Tanten trodde inte ett dugg på det jag berättade utan sa till mig att jag skulle fortsätta med dropparna, Rebellen dök i mig igen, för först tänkte jag att jag säger att han får dom men så ger jag inte honom dom, men Rebellen tänkte "Hah, nu ska tanten få!"

Gav Theo dropparna igen, efter andra dagen var ungen så full i prickar att man knappt såg hans hud, han vart till och med skinnflådd på vissa ställen! Jag och M körde ner till BVC och visade Elaka Tanten, återigen ringde hon till akuten, återigen fick vi sitta där. Det enda jag inte hade räknat med var att denna gången försvann inte prickarna, denna gången stannade de och blev bara värre och värre.

Vad gör de då? Anklagar mitt hjärta för att vara Laktos-intollerant, att mjölkproteinet var orsaken till utslagen, försökte förklara för läkarna att han hade samma mat som innan Ad-dropparna och prickarna, som vanligt lyssnar man inte på föräldrarna.

Rebellen i mig tänkte igen, jag ska visa dom! Gav honom laktos-maten (för jag visste om att maten inte hade med prickarna att göra), medan vi väntade på en tid från Barn i Ystad, kom in där och prickarna var värre än någonsin. Barnläkaren blev vansinnig och förstod inte att Theo inte fått någon salva utskriven från VC i Sjöbo när de skrev ut Laktos-maten.

Talade om för honom att när de undersökte Theo på VC och gav honom Laktos-stämpeln så rörde de inte ens vid honom, de tittade enbart på utslagen på huvudet och sa "Laktos." Det var allt, de hade inte ens sett alla eksem-kakor han hade på resten av kroppen och var inte det minsta intresserade av det heller när jag nämnde att de kanske skulle titta på hela honom innan de uttalade sig.

Fick massor med salvor, penicillin och mer laktos-mat, han blev bra men de fortsatte proppsa på att det var laktos, till slut tröttnade vi och krävde blodprov på honom, och det visade att han inte var laktos-intollerant! Det tog bara 4-5 månader och ett blodprov för att få läkarna att förstå det.

Gick mamma-ledigt tills Mars 2008 då fick jag jobb som Vårdbiträde i Lunds kommun och har varit där sedan dess. M gick pappa-ledigt från Juni till Nov, under de månaderna hände det mycket skit rent ut sagt, det är inte ens värt att nämna, det är bara tråkigt att fel personer alltid ska lyckas nästla sig in i ens liv.

I november började Theo hos Dagmamma eftersom att dagiset inte hade plats för honom förrän i Dec, sedan vart det inskolning på dagis och resten är så färskt att det kan ni läsa om i mina inlägg om ni är intresserade!