Jag kan erkänna till att jag i många fall överreagerar, tar ut saker i förskott - får för mig att jag är ett orakel som kan se in i framtiden om hur saker och ting ska bli. Dessutom är jag mycket duktig på att tjafsa och bli sur för småsaker, däremot är jag ännu duktigare på att glömma dessa småsaker och be om ursäkt för mitt dåliga bemötande.

De enda som jag har tålamod, förståelse och överseende med är mina vänner. De kan säga dumma saker som irriterar mig, glömma bort när de har lovat saker, inte höra av sig på en lång tid eller dylikt.

Det gör inget, för de är mina vänner och jag värderar dom mer än att bli sur på dom för sådana saker. Även om de inte ringt mig på flera månader så svarar jag inte surt i telefonen för det, jag låtsas inte att "Jag är en helt ny människa nu och kan inte längre prata allmänt med dig för du har inte hört av dig på jättelänge!"

Nej, för jag förstår om de inte hör av sig, vi är alla vuxna människor nu med arbete, barn och en vardag som involverar oerhört mycket stress. Därav svarar jag "Hej gomman!" även om vi inte talats vid på länge, det är fortfarande min vän som ringer, inte en främling (?) 

Citatet "Vänner är som stjärnor, det är inte alltid de syns men man vet att de finns där." verkar vara något som bara fungerar i mobil-telefonen, i det verkliga livet är det uppenbarligen inte så.

Jag har även lärt mig att jag inte är någon annans fullmakt, alla människor har olika värderingar och åsikter om saker och ting. Detta hade jag mycket svårt att förstå under mina uppväxt år, för hallå, det var väl klart att alla skulle tycka som jag - jag hade juh rätt i allt!

Idag har jag överseende och kan till och med diskutera och förstå andras tankar, helst med mina vänner.

Mitt tålamod har också vuxit, när jag var yngre skulle jag ha saker direkt, allting skulle ske exakt när det var sagt - helst sekunden innan. Idag kan jag ha överseende med att en vän glömmer bort mig, tålamod att vänta på att han/hon ska höra av sig och förståelse för vad hans/hennes orsak nu än är.

Det "enda" kravet jag har på mina vänner är att de ska bete sig på samma vis mot mig, jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Tydligen är vissa av mina "vänner" precis likadana som de där människorna jag inte vill ha omkring mig, människor som enbart tar och inte kan ge något tillbaka.

Tyst falskhet, att man inte ens kan vara ärlig mot en vän (?) utan att man helt plötsligt bara mottager ett sms en dag och inser att "Shit, hon är nog sur!". Ringer upp och känner att den där magkänslan verkligen stämmer. Lägger på, funderar i flera timmar på vad problemet kan vara för att 40 minuter innan man ska ses mottaga ännu ett sms om att hon inte kommer till det avtalade mötet.

Återigen har jag tålamod, tålamod att vänta i 5 timmar på att få veta vad hennes problem är. Överseende med att hon stressat upp mig i 5 timmar på arbetet på grund av sitt dåliga beteende och förståelse för att hon 10 minuter innan jag slutar messar att hon inte kommer. 

La ner det, det är inget jag hänger upp mig på, mitt liv är för kort för att sura för sådana banala småsaker.

Idag, återigen, sträckte jag ut min hand - TVÅ GÅNGER! Människan bara stöter bort mig. Jag har frågat om det är något som har hänt, jag har varit trevlig fast att hon inte har varit det, jag har försökt men nu räcker det!

För mina vänner kan jag gå igenom eld och vatten, mina riktiga vänner tar mig för den jag är, de behandlar mig som jag behandlar dom. Efter en snabb huvudräkning upptäckte jag att Hon inte passar in bland mina riktiga vänner, inte vän över huvudet taget.

Som man behandlar andra blir man själv behandlad! Jag har fått riktigt nog, mina vänner kan trampa på mig om de känner för att de behöver ta ut sin frustration på någon, men fan inte ska de stå och hoppa på mig!

Mitt tålamod är äckligt långt, men du har fan trampat över rejält!
En vänd rygg är en vänd rygg, för mig, så tja!