Satt på jobbet igår kväll, hade vår lilla 5-minuters paus för att gå igenom vad som var gjort och vad vi hade kvar att göra. I bakgrunden stod tv´n igång, inget ovanligt med det, det ovanliga var reportaget som stod igång.

Det handlade om en flicka som utav någon konstig anledning hamnat hos sin pappa. Han hade fått ensam vårdnad trots att han var klassad som psykisk sjuk och åkte in och ut på psyket hela tiden. När pappan inte var hemma fick flickan bo hos sin farmor, bara det är helt absurt, hur kan ett barn bli placerad i ett hem, utav våra myndigheter, med en förälder som inte kan ta hand om varken sig själv eller barnet.

Höll på att börja gråta när man hörde flickan berätta om det och ställa frågan "Såg ingen att jag mådde dåligt? Varför gjorde ingen något?" - Hur kan detta hända i Sverige? Hennes skola försökte desperat få tag på socialnämnden för att de såg att något inte stod rätt till, då svarade något smart överhuvud däruppe att det var skolans sak att ta tag i det hela.

Flickan blev sexuellt utnyttjad av sin egen far i 5 år, utelåst från det lilla hem hon hade, en rutten husvagn, utan toalett och rent vatten, mobbad i skolan - när hon väl var där. Den personen som tilldelades vårdnaden om henne, som skulle ta hand om och vårda henne, det var hennes värsta mardröm!

Ett barn utan trygghet (?) det ska bara inte finnas!

Barn förstår inte alltid när något är fel, de vet inte vart de ska gå och vågar inte prata med någon annan, för de tror att allt är deras fel! Förstår ni vad ensam denna flicka har känt sig i 6 år? Utelämnad till råttorna i det ordentliga Sverige! Fuck allt vad socialnämnden heter, det enda de gör är att lägga snoken i blöt där de inte behövs.

Det är precis som psyk-vården i Sverige, kommer man dit och söker hjälp då är man inte tillräckligt sjuk. För att de ska vilja/försöka hjälpa dig så måste du sky dom som pesten och det är detsamma med socialen! Det måste vara en anhörig som ringer och anmäler något och när socialen väl ringer upp så ska man be dom dra så långt det bara går, därefter står de utanför ens dörr och knackar.

Det slet verkligen i hjärtat igår att se detta, det var inte mycket jag hann se men det jag fick se kommer jag aldrig att glömma. Jag tänker på min egen uppväxt i en stor villa med mamma och pappa, tre syskon, katt och hund, på en barnvänlig gata med lekkamrater i varje hus, inte ett bekymmer i världen och så har denna stackars flicka fått ha det så här, jag får fan dåligt samvete!

"Sex år är faktiskt ganska lång tid" sa flickan, EH JA!

Hennes jävla fader blev dömd till rättpsykiatrisk vård, visserligen dömd mot sitt nekande men han är säkert släppt om något år igen, fri att fortsätta med sitt sjuka beteende.

Jag förstår att sjuka människor inte alltid förstår vad de gör, inte alltid, det innebär inte varje gång. Psykiskt sjuka människor är ofta otroligt manipulativa och inställsamma när de själva vill, t.ex. när de vill ha ett "slippa ut ur fängelset"-kort. Varför får dessa människor så många chanser, chanser att skada oskyldiga människor som de alltför ofta inte ens känner utan de är bara på fel plats vid fel tillfälle.

När en psykiskt sjuk människa gör samma "misstag" om och om igen, blir dömd till vård titt som tätt, då borde det finnas en regel som sa att efter ett visst antal dömd till vård så blir det fängelse. Det är samma för "friska" människor, man kan få "villkorlig dom" ett visst antal gånger och överstiger du de gångerna så åker du in, fair and square.

Men neej, skydda de stackars sjuklingarna, denna flickan är knappast den enda som har levt/lever under dessa förhållandena. Förstår ingen att hon är ärrad för livet, hur kan man sätta ett straff på det? Straffet borde vara lika lång tid som det tar för henne att bli fri från allt det hon varit med om + sex års tortyr därefter, enligt mig.