Another star has fallen,

Idag önskade jag att jag aldrig hade gått till jobbet.

Samtidigt känns det bättre att jag faktiskt var där och såg hela händelseförloppet istället för att komma i efterhand och få veta det. Jag har alltid tusen frågor som surrar runt i mitt huvud och oftast får jag inte alla de svaren jag vill ha.

En av våra boende gick vidare idag, utan förvarning eller återvändo.

Jag får ofta höra av både boende och deras närstående att jag passar bra till det yrket jag har valt, att jag är väldigt mån om de äldre och gör mitt bästa för att försöka göra deras tillvaro som de vill ha den. Det har att göra med att jag tycker om och respekterar äldre människor väldigt mycket, särskilt nu när jag arbetar med det.

Att en av de äldre går bort är ingen ovan situation för mig, längre. Oftast känner man en lättnad för deras skull iochmed att det faktiskt inte är en dans på rosor att leva när man är 80+, att de flesta har ständig värk och inte längre klarar av vardagsbestyren.

Döden är i de flesta fall väntad redan ett par dagar innan det faktiskt händer, ett "vak" sätts in för att de ska känna en trygghet och veta att de inte är ensamma. I vissa fall sitter anhöriga själva hos dom och i en del ovanligare fall vill de inte ha någon hos sig, de vill bara vara ifred.

Vi i personalen gör allt vi kan för att deras sista tid ska bli så behaglig som möjligt.

En rutin jag har, om jag är på plats samma dag som någon har gått bort, är att gå in till h*n, ha en tyst minut, önska de lycka till och sedan gå ut. Det känns alltid bättre att ha fått säga adjö till dom för även om man inte är en anhörig till dom så har man trots allt varit en del av deras vardag.

Man lär känna dem på deras äldre dagar, man är deras stöd och trygghet den sista tiden.

Idag hamnade jag i en situation som jag aldrig har ställts för innan, en av våra boende gick mitt framför ögonen på oss. Att gå från punkt Allt är okej till punkt Jag finns inte mer på femton minuter, jag har fortfarande svårt att förstå.

Inga återupplivningsförsök hjälpte, två ambulanser med fem personal hjälpte inte, h*n var borta. Försvann, mitt framför våra ögon, och kom aldrig igen.

Det är många som säger "Ah, är man över nittio har man levt sitt liv" eller "H*n skulle ändå dö snart i vilket fall!" - såna kommentarer kan reta gallfeber på mig, för samtidigt som jag kan hålla med om att de har levt länge och att livet inte varar för evigt - det är faktiskt ett liv som slocknar!

No return, det är över.

Ung eller gammal, det är aldrig roligt när ett liv slutar.
Särskilt inte så abrupt som idag, fan!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0