Ibland blir man nästan rädd för sig själv, för det första hur korkad man kan vara och sen att man går och förnekar det också.

Jaa, vad är det nu jag yrar om? Det ska jag tala om; MAT I KYLSKÅPET! Och inte vilken mat som helst, utan den som man borde släppt ut i det fria för ett bra tag sen. Den maten man tittar på och tänker; - Hur länge har du legat där? 

Hade ett fint exemplar i kylen idag, eller jag har haft den där ett ganska bra tag. Köpte nämligen sparris - bloggade faktiskt om detta och skrev att sparris smakar kattmat så egentligen kan man, om man verkligen vill veta, ta reda på exakt hur länge den stått där. Jag vet juh att jag är i förnekelsestadiet fortfarande och vill verkligen inte veta! 

Sparris var som sagt inte min grej, men jag ville inte slänga den heller, så duktiga jag häller av möget i en porslinsskål - på med gladpack och jaa, sen har jag inte träffat den förrän jag tog mig i kragen idag, typ 2 månader senare, och plockade ut den.

Självfallet så har jag sett den varenda gång jag varit i kylen, den har stått där i the-forbidden-corner för sig själv och mindat it´s own buisness. Ångesten över dagen då jag faktiskt måste ta ut den där har krupit över mig varenda gång jag öppnat kylskåpsdörren, men det har funnits en lösning till det - som inte innebar att ta ut den, utan att stänga kylskåpsdörren igen! :D Som en fem-åring, om jag sätter händerna för ögonen så ser ingen mig, borde verkligen sluta med det där beteendet känner jag!

Iallafall, den såg definitivt inte ut som när jag ställde in den kan jag säga direkt, så det var skål och hela skitet rätt ner i soptunnan, tro inte att jag rör vid det där! Fast att det är jag själv som har ställt till det, men jag är sån, när jag vet att något håller på att bli lite mer än gammalt så försöker jag förneka att det ens finns. Det är tur att jag inte gör det så ofta, har hänt två gånger på ett år, en likadan skål jag slängde då med, har bara två kvar nu :/ .. Det kanske är skålarna som gör att jag inte tar ut det?