I samband med att ens "lilla" kille fyller 4 år ska det göras en såkallad "4-års kontroll" - denna var vi på igår. Där ingick syn-test, hörsel-test, vägning, mätning, balans-kontroll mm.

Theo började självklart med att gå in och visa att han kunde räkna till 100 (!!) Hah, Bvc-tanten såg minst sagt chockad ut! Sedan var det mätning och vägning, 110cm/20kg - ett perfekt resultat enligt deras mät/väg-system.

Sedan var det dags för syntestet, Theo sattes på en stol och fick en skylt tilldelad sig med bokstäverna TVOH - det var meningen att han skulle peka på den bokstaven på skylten som Bvc-tanten pekade på tavlan. Detta behövdes inte med tanke på att Theo kan hela alfabetet, skylten vart mer förvirrande och åkte väck.

"Det är mycket ovanligt att de kan bokstäverna så här tidigt.." sa Bvc-tanten.

Sedan var det hörseltestet, något som Theo inte alls hade tid med och definitivt inte tid med att flytta på några fjantiga pinnar när han hörde ett pip, men han hör bra iallafall kom de fram till :)

Rit-testet klarade han också galant, Theo har ritat "huvudfotingen" sedan han var 2 år så det blev en "riktig" människa på pappret med kropp och allt, också mycket bra! :D

Balansgång och finmotorik avklarades utan problem.
"Är du säker på att du inte ska vara på 5-års kontrollen?" sa Bvc-tanten.

Det hela avslutades med att Theo fick välja något ur Bvc-tantens hemliga låda, han valde en brosch som Bvc-tanten var tvungen att förklara att det var en "Medalj". Enbart för att vi kan och för att stråla lite till så frågade jag Theo;

- "Vilken bokstav börjar Medalj på?"
- "Mmmm" ljudade Theo, - "M!"

Det är våran nya "lek" här hemma, han har lärt sig att ljuda och på så vis kunna få fram den första bokstaven i ett ord :) Och han är grym på detta!

"Jag har aldrig sett en 4-åring som är så duktig som Theo, ska han börja skolan tidigare?" sa Bvc-tanten.

Arg..? Jag? Nääh, inte det minsta, jag är totalt vansinnig (!!)

Kalla Fakta sände ikväll en granskning utav landets förskolors säkerhet, resultatet blev milt sagt; underkänt. Vi har säkerhet överallt, vart vi än går finns det någon form av säkerhetsnivå. På våra arbeten, i skolan, i våra bilar etc, men inte på dagis..?

Jag avskyr att jag är tvungen att förlita mig på en skock vuxna människor, som jag inte ens känner, ska ta hand om min son en hel dag! Jag våndas vid tanken på hur inkompetenta en del av dessa personer är, hur deras personkemi absolut inte överensstämmer med min.

Men visst, jag får juh lämna honom där, för jag måste arbeta och de är trots allt utbildade! Det är hemskt uppfriskande när man kommer till Förskolan och ska hämta sin, då, två-årige son och finner honom högst upp i en ribbstol ungefär två meter ovanför marken.

Tror ni att det fanns någon personal i rummet? Nääh, tror ni att någon ville ta på sig ansvaret? NEJ! "Vi hade faktiskt stängt den dörren!" - blev svaret. Då undrade jag hur stor erfarenhet de hade av barn för jag var mycket väl medveten om att jag var tvungen att L-Å-S-A vår ytterdörr hemma på grund av att Theo visste hur ett handtag fungerade.

Häromveckan när jag kom hem från kvällspasset möter jag Lilleman med ett rivmärke vid tinningen, "Vad har hänt där?" frågade jag. "Det var de andra barnen som lade madrasserna på mig och sedan hoppade de på mig!" svarade Theo.

Arg? Ursinnig? Totalt galen? Japp det blidde jag.

Dagen efter tog jag upp detta med dagispersonalen. Jag är ytterst tacksam för att min 3-åring är så vältalig som han är för han hade redan berättat vilka barn som var i rummet samt att där inte varit en fröken, hon hade däremot kommit in efter en stund och då inte sett Theo under madrasserna förrän han stuckit fram en arm.

Pedagogen slog ifrån sig det direkt, blev barsk i tonen och allmänt otrevlig. Jag fick klart för mig att hon och de inblandade barnen redan hade rett upp detta. Jo men varför informerades inte vi om incidenten? Samt att Theo förmodligen upplevde detta som mycket obehagligt med tanke på att han pratade väldigt mycket om det, han kanske behöver prata om det flera gånger..?

Nix, den "pedagogen" var inte "pedagogisk" någonstans!

Iallafall, nog om den förskolan, vidare mot Kalla Fakta och kvällens snackis, eller uppretare som jag skulle vilja benämna den! Det är en 3-årig pojke som lekt i ett träd på förskolans område, fröken har uppmuntrat lekandet och tyckte att pojken och den/dom han lekte med var modiga som vågade hoppa ner från trädets grenar.

I denna situation bestämmer pedagogen sig för att gå ut och hämta posten med två av barnen, tydligen var detta rutin. När hon kommer tillbaka hänger pojken i trädet, fast i sin hjälm, strypt. Pedagogen har lämnat övriga barn ensamma i uppskattningsvis fem minuter, lekandes i ett träd.

Kammaråklagare Micael Dahlberg valde att lägga ner fallet då det inte kommer leda någonstans iallafall. När Kalla Fakta påpekar faktumet att om pedagogen inte gått sin väg så hade 3-åringen fortfarande levt. Då tar åklagaren agerandet i försvar och menar att hon inte lämnade en märkbart farlig situation och att detta var helt oförutsett.

"Men Martins pappa lämnade aldrig honom ensam..?" fortsätter Kalla Fakta. Åklagarens fortsätter försvara situationen med att det var mycket fint av Martins pappa men att det tyvärr inte går till så i vanliga fall, att föräldrar har uppsikt över sina barn......

Explodera? JA! Denna människan måste vara besläktad med en amöba, vilken förälder skulle lämna sitt barn medvetet när de klättrar i ett träd, om de är 3 år?! Situationen var riskabel, utfallet blev katastrofalt. Martins pappa är den enda som mist något, pedagogen är kvar i tjänst, åtalet är nerlagt.

Det enda förskolan har skärpt är att de "inte går ut och hämtar posten" mer, WOW!

Är detta rättvist? Vi tvingas lämna våra barn till främlingar för att kunna överleva i det ekonomiska systemet som landet är byggt av och när dessa främlingar skadar barnen så är de beskyddade? Föräldrarna då? Barnen? Vi har ett regelsystem som säger att om man gör något fel ska man stå till svars för det, i detta fallet tycker jag att förskolans ledning ska stå till svars!

Upprättelse till Martin och hans pappa, detta är bara för hemskt!

Häromdagen satt jag och Lilleman och pysslade i en av hans Blixten-pysselböcker, vi löste mysterier, följde vägar, klippte och klistrade ihop en bok med mera. Till slut kom vi till en sida med 4 runningar, där det skulle stå A B C D i en följd som var beroende av någon figurer ovanför.

Lilleman ville som vanligt annorlunda, där kunde stå 1 2 3 4 tyckte han och eftersom det är hans pysselbok blev det så. Theo kan redan nu räkna upp till 50 utan stöd, med stöd av hur 60 70 80 90 100 110 120 och så vidare kommer så fortsätter han hela vägen upp till 150.

På grund av detta förväntade jag mig att han skulle försöka skriva 1 2 3 4 "på riktigt", och mycket riktigt blev 1an ett fint streck i den första runningen. Däremot när han kom till den andra runningen så ritade han ett snett streck och sedan ett snett streck till som satt ihop med det föregående.

Sedan gick han över till running 3 och påbörjade den. "Men hjärtat, är inte det där ett V..?" frågade jag lite försiktigt angående "skrivningen" i running 2.

"Åh men mamma.... Ser du inte att det är en tvåa!" och så tog han upp sina små fingrar och visade "V-tecknet" som man gör när man vill visa talet två med sina fingrar. Där blidde denna morsan tyst, det var väl självklart att där stod TVÅ! Och i den 3e runningen blev det tre streck och i den 4e självklart fyra streck - RENT LOGISKT!

Han kan alla siffrorna 0-9 sedan två år tillbaka, men det var inte de som kom upp i huvudet när han skulle använda dom i praktiken, för jeekla härligt tänk av min lilla grabb!

Fy Farao vad jag är trött, just nu är jag inte alls imponerad över mig själv att jag åtog mig ett förmiddagspass imorgon bitti.. Eller att jag lånade ut min tvåhjulade springare till min syster över natten = promenad till jobbet halv 7 imorgon bitti -_-

Men, men, det är bara att bita i det sura äpplet och le och se glad ut!

Idag har jag haft prov i Social omsorg, och som vanligt fascineras jag över hur viktigt det är att jag kommer in och gör provet men det är ingen brådska för läraren att lämna in resultatet (?) Ahh, glad att jag är klar med den där kursen iallafall, lagom dryg var den!

Efter det har jag tvättat, och tvättat, samt tvättat, HELA DAGEN! Torkrum samt torktumlare är kaputt a.k.a. ICKE FUNKTIONSDUGLIGA! Arrghh..... Har just nu kläder till massor som är halvblöta allihop, och jag som ville tvätta upp allt för att det skulle få en fräsch lukt, shiiii fick jag!

Det är då Loppis på Söndag som jag ska till, ska ta mig i kragen och sälja av alla Theos bebiskläder, ett helt berg med kläder, jackor, overaller, skor böööhh... Är nästan nöjd med att jag kastade alla oanvändbara leksaker i våras, hade inte orkat dra med dom också......

Jaja, färdigtjatat från denna nollåttan, är lagom pessimistisk och stressad just nu! Godnatt!

Aa, denna svensken har lyckats dra på sig en förkylning, inte helt oförutsätt med tanke på att både sambo och son legat med 40 graders feber och hosta. Dock brukar inte jag bli sjuk för det! Riktigt irriterande, ska ta ett snack med mitt immunförsvar.......

Annars händer det MASSOR! =) Det är både jobb, skola och annat som fyller upp vardagen.. Just nu borde jag vika kläder eller göra något vettigt, men först ska jag starta kaffekokaren samt stilla min svultna mage med något som finns i skåååååååååpen! :D

Jag mår illa, klumpen i magen växer, bröstkorgen värker. Mitt logiska tänkande strejkar, förnekelsekänslorna tar vid. Jag vill veta, men jag vill ändå inte veta. Jag vill försöka förstå men jag kan inte. Jag vill läsa intervjuerna, jag vill bli uppdaterad av de senaste nyheterna, men jag klarar det inte.

Jag tror att det jag egentligen vill är att någon ska säga att detta inte är på riktigt, att det är dags att vakna nu. Att första April kom sent i år eller att detta bara var en trailer till en urkass film. Problemet är att det händer inte, hur mycket jag än läser och uppdaterar mig så kommer ingenting att förändras, detta har verkligen hänt.

Min hjärna vill bara inte tro på att denna ondska existerar i vår värld (!)

Jag satt på jobbet igår och hade rast, surfade som vanligt in på touch.aftonbladet.se i min lilla röda Xperia. Jag slogs av det, samtidigt som jag egentligen letade efter det, nya rubriker angående Utøya.

Den ena handlade om en 22-åring vid namn Adrian som berättade om hur han själv stod öga mot öga med gärningsmannen, blev skjuten och skulle säkert blivit det fler gånger om det inte varit för en liten pojke som gick förbi. En liten 11-årig pojke som precis hade förlorat sin pappa p.g.a. gärningsmannen.

Denna övermodiga pojke gör som alla barn gör, han säger som det är och ber skytten att sluta skjuta, att det är bra nu och att han själv är för ung för att dö. Skytten vänder sig mirakulöst om och går.

Idag läste jag en annan artikel om en liten flicka som hade gjort likadant mot skytten, bett honom att sluta skjuta, hon belönades med ett skott i bröstet och ett i huvudet.

Överlevnadsberättelserna är nog det jag har svårast för då jag har otroligt svårt att förstå den brutala grymhet som besökte Utøya i fredags eftermiddag. Skräcken, paniken, den kallblodiga mördaren, verkligheten, orättvisan, känslan att vara fast i en fälla, allt flyger på på samma gång.

Jag vet om att historien inte slutar här, att denna historien kommer gå från värst till ännu värre många gånger innan vi når ett slut p.g.a. att alla som inte fanns på ön ens i sin fantasi kan förstå vad de som befann sig där utsattes för. Det får vi först förståelse i när det kommer fram och på så vis kommer historien att förvärras trots att den egentligen redan är "slut".

Fick en dum kommentar idag angående att antalet döda sänkts (oftast är det tvärtom) och om de inte kunde räkna där borta - VAR GLAD! Det var sjutton människoliv mindre, änsålänge, som fortfarande finns kvar på denna jord, som inte förgåtts utav den människan som ansåg att han hade rätt till alla de liv som befann sig på Utøya!

Nu har fotografier på offren börjat publiceras, sakta men säkert. Tillsammans med dessa finns även deras historier, familjer, vänner - detta gör allting lite mer verkligt. Det motarbetar min förnekelse, det svider rent ut sagt.

Jag kan inte med ord beskriva hur uppriktigt ledsen jag är för alla inblandade, offren, överlevande, anhöriga, hela Norges befolkning. Detta är verkligen en tragedi, denna gången fick tidningarna rätt på överskriften. Det är hemskt, hemskt fel och orättvist. Kallblodigt och elakt.