Vi har alltid haft gott om liv hemma hos oss, antingen är det jag som stökar rundor eller så är det M som har startat ett nytt projekt - men oftast är det vårt gemensamma lilla yrväder som fyller hela hemmet med sin underbara närvaro! Aldrig tyst, aldrig tråkigt, alltid ljud, alltid kul - i princip då daa! ;)

 

Kan man bli tuffare än denna lilla pälsbollen? Jag träffade på denna rasen när jag var hemma hos en vårdtagare, det är en västgötaspets, den äldsta hundrasen i Sverige. Den är en liten hund samtidigt som den är en stor hund, barnvänlig med ett bra lynne - perfekt! Jag började leta runt efter olika kennlar som födde upp dessa raringar.

 

Det fanns en del, dock många högre upp i landet vilket inte kändes speciellt relevant, man vill inte sitta med en valp i en bil i sju-åtta timmar. Nej, det hela kändes mycket hopplöst tills jag fick napp hos en som "bara" bodde tjugo mil härifrån, tiken skulle valpa inom det närmsta och vi kunde få tinga en valp.

 

Efter att ha skaffat mig lite kött på benen hade jag bestämt mig för en tik med stubbsvans, men när valparna väl var födda visade det sig att hon lovade bort valparna till nära och kära istället och det fanns inte längre någon valp till oss. Besvikelsen var ett faktum men det kanske ändå var till det bästa, vi stod i renoveringsplaner och det kändes enklare utan en hund mitt i allt.

 

Efter en vecka ringde kenneln tillbaka, en av väninnorna hade ångrat sig, så nu fanns det plötsligt en valp igen! Jaha, vilken valp var kvar då? En hane med lång svans, tikarna med stubbsvans hade de andra med förtur valt, såklart! Vi hoppade självklart av det "erbjudandet" - först är man första handsval och sedan får man ta någon annans "rester"..? Tack, men nej tack!

 

Djurlösa var vi och det var inte mer med det, men plötsligt en dag när jag var hemma hos en annan vårdtagare frågade denne om jag ville följa med ut i stallet och titta på kattungar? Kattungar!? Finns det något sötare? Efter den titten blev det en rutin att efter morgonarbetet gå in och hälsa på kattungarna i stallet, dessa söta, små charmerande hårtussar var helt bedårande!

 

En dag när vi kom hade det otänkbara hänt, kattmamman låg överkörd i diket utanför huset... Inne i stallet pep de två små fyraveckorskattungarna och undrade varför inte frukosten hade serverats än? Det blev dagens huvudbry, hur skulle man rädda kattungarna? De var för små för att äta kattmaten som de stora katterna i stallet åt och i stallet skulle de antagligen frysa ihjäl under natten.

 

Jag hade samtalat med M tidigare om att vi skulle ha en av kattungarna, han var inte överförtjust i idéen men hade ändå godkänt att jag och Lilleman skaffade katt. En katt kunde jag ta med mig, men jag kunde inte bara lämna den andra åt sitt öde!? När jag äntligen hade slutat körde jag hem till M och Lilleman, berättade den tragiska historien och förklarade för M att vi hämtar båda två, på studs, så får vi försöka finna ett hem åt den andra när den vuxit till sig!

 

Där gjorde M en helomvändning, istället för att, som jag trodde att han skulle reagera, börja diskutera emot packade han istället ihop en mjuk korglåda där kattungarna kunde ligga i under bilresan. Sedan förklarade han för mig att om vi hämtade två kattungar så behöll vi två kattungar :|

 

Sagt och gjort, här har ni våra två små monster som vägde 200gram stycket vid hämtning;