Här är ditt liv....
Satt precis på jobbet och tittade på vad jag tror var slutet på Oldsbergs tv-program "Här är ditt liv". Visst, det är verkligen inte min typ av program och det passar definitivt inte in i ginis-gangern.
Antagligen tilltalar inte det programmet många 25-åringar och hade det inte varit för arbetet hade jag aldrig ens gett det en chans, inte ens en förbi-zappning på teven, 1:an lixom, finns den kanalen fortfarande?
- Stenålderskanal med fossiler som programledare.
Men fy vad jag får bita mig själv i svansen nu, för det är sjukt roligt att se vad dessa människorna har gjort i sina liv! Lyssna på konversationerna mellan personen i fråga och någon vän den känt för 30 år sedan, höra fnittret och gemenskapen de har i/om sina minnen.
Att lyssna på gamla historier är något av det bästa jag vet, jag behöver absolut inte ha någon anknytning till det personen pratar om, utan bara lyssna på om en tid som redan varit, innan jag ens fanns. Att tiden har excisterat innan jag damp ner på detta klotet, att tiden kommer fortsätta med eller utan mig, fascinerande, för mig!
Den bästa belöningen jag kan få på äldreboendet är en liten stund där jag får sitta ned med de äldre och lyssna, bara lyssna på hur det var "på den tiden" då de var i min ålder, på den tiden de också kunde springa upp för den där branta trappan utan att kollapsa.
Att höra dom berätta om när han/hon var ung - det är helt underbart!
Saken är den, för mig, att när jag ser alla dessa gamla människor med sina krämpor och andra obehag kan jag lätt tappa tron på att det finns någon rättvisa i denna världen. När man ser hur dom kämpar varje dag bara för att ta sig ur sängen till frukostbordet, dag ut och dag in, ibland känns det svårt att se det positiva.
MEN! När man då hör han/hon berätta om sin ungdom och ser förbi den åldrade kroppen, det gamla ansiktet, och istället tittar rakt in i deras ögon - där ser man det!
Jag har alltid trott att ögat är själens spegel utåt och det har jag fått bevisat många gånger, tack vare mina kära äldre. Deras ögon, de skiner upp, man kan riktigt se att ögonen inte längre tittar på mig, det är "på den tiden" som spelas upp framför ögonen på han/henne.
Dom ler, dom skrattar, innerligt, det är glädje, för mig.
Om ni ens kunde ana vad de har gått igenom för att komma dit de står idag, det är respekt!
Våra äldre ska ha respekt, den dagen vi själva sitter där så kommer vi till insikt med det!
Tänk om alla kunde få den förståelsen innan, insikten att vi är alla lika, att inte låta synen döma det yttre och uppskatta dom för det inre innan vi själva kommer dit..?
Bildkälla.
- Hur kan man förakta en väg vi alla ska vandra? /ginis
Antagligen tilltalar inte det programmet många 25-åringar och hade det inte varit för arbetet hade jag aldrig ens gett det en chans, inte ens en förbi-zappning på teven, 1:an lixom, finns den kanalen fortfarande?
- Stenålderskanal med fossiler som programledare.
Men fy vad jag får bita mig själv i svansen nu, för det är sjukt roligt att se vad dessa människorna har gjort i sina liv! Lyssna på konversationerna mellan personen i fråga och någon vän den känt för 30 år sedan, höra fnittret och gemenskapen de har i/om sina minnen.
Att lyssna på gamla historier är något av det bästa jag vet, jag behöver absolut inte ha någon anknytning till det personen pratar om, utan bara lyssna på om en tid som redan varit, innan jag ens fanns. Att tiden har excisterat innan jag damp ner på detta klotet, att tiden kommer fortsätta med eller utan mig, fascinerande, för mig!
Den bästa belöningen jag kan få på äldreboendet är en liten stund där jag får sitta ned med de äldre och lyssna, bara lyssna på hur det var "på den tiden" då de var i min ålder, på den tiden de också kunde springa upp för den där branta trappan utan att kollapsa.
Att höra dom berätta om när han/hon var ung - det är helt underbart!
Saken är den, för mig, att när jag ser alla dessa gamla människor med sina krämpor och andra obehag kan jag lätt tappa tron på att det finns någon rättvisa i denna världen. När man ser hur dom kämpar varje dag bara för att ta sig ur sängen till frukostbordet, dag ut och dag in, ibland känns det svårt att se det positiva.
MEN! När man då hör han/hon berätta om sin ungdom och ser förbi den åldrade kroppen, det gamla ansiktet, och istället tittar rakt in i deras ögon - där ser man det!
Jag har alltid trott att ögat är själens spegel utåt och det har jag fått bevisat många gånger, tack vare mina kära äldre. Deras ögon, de skiner upp, man kan riktigt se att ögonen inte längre tittar på mig, det är "på den tiden" som spelas upp framför ögonen på han/henne.
Dom ler, dom skrattar, innerligt, det är glädje, för mig.
Om ni ens kunde ana vad de har gått igenom för att komma dit de står idag, det är respekt!
Våra äldre ska ha respekt, den dagen vi själva sitter där så kommer vi till insikt med det!
Tänk om alla kunde få den förståelsen innan, insikten att vi är alla lika, att inte låta synen döma det yttre och uppskatta dom för det inre innan vi själva kommer dit..?
Bildkälla.
- Hur kan man förakta en väg vi alla ska vandra? /ginis
Kommentarer
Postat av: Anonym
Här är ditt liv är bra, men inte igår. :P
Föresten, vad tycker du om min blogg? Jag försöker få fler läsare så jag undrar om du vill göra bloglovinbyten? ;)
Trackback
