Jag känner mig ganska kluven just nu.

Vi har bott hos M´s mamma och pappa i snart fem veckor av sex veckor möjliga. Först när vi kom hit satt jag bara och räknade dagarna tills vi skulle få vårt eget med tanke på vilket helvete vi gått igenom sedan januari i år. Där satt jag till och med och räknade timmarna - tror ni att man ville därifrån?

Men desto längre tid vi var här juh mindre räknade jag och för tre-fyra veckor sedan slutade jag helt (?!) Kom att tänka på det när jag skrev inlägget "Måndag!?" att - Just det, nu är det ny vecka och i slutet på nästa vecka är vi "hemma"! Efter tio månaders hajkande är vi snart äntligen hemma - hur konstigt känns inte det?

Samtidigt trivs vi jättebra här så det är en liten bitterljuv känsla att flytta, skönt att vi får vårt eget men fan, vi har det så bra här! :) På dessa trettiotvå dagarna har vi inte haft ett enda bråk, inget tjafs, bara lugn och ro med god gemenskap.

Gemensam middag varje dag, fasta rutiner för Lilleman, hjälpts åt med vardagssysslorna
- det har varit normalt!

Mm, helt klart har vi seperationsångest över att vi ska flytta härifrån men samtidigt är vi upp över öronen glada för vår nya lägenhet - som dessutom är totalrenoverad när vi flyttar in! (därav den långa väntetiden)