kanske har jag haft tur ändå?
När jag var 8 år gammal hände det värsta som kunde hända, enligt mig, worse case scenaria. Jag fick åka in på akut blindtarmsoperation efter en veckas feber, magont, kräkningar och lågt matintag.
Det var inte det värsta enligt mig, det värsta var att de skulle skära i min mage, de skulle in och rota bland mina inre organ (!) det här som egentligen inte finns för en 8-åring. I min hjärna bestod alla människor av lera för det gjorde minsann gubbarna på barnprogrammen som jag tittade på varje kväll.
Jag har alltid älskat min mage, så långt jag kan minnas har jag haft en konstig egenkär känsla mot den. Jag brukade ligga kvar i sängen om helgerna enbart för att titta på min mage, det låter as strange men så var det.
När jag kom hem ifrån operationen vägrade jag att titta på min mage, det där dumma klisterplåstret som de hade satt på kunde gott sitta där för alltid tyckte jag. Men det tyckte inte min mamma och drog av det ganska snart efter att vi kom hem.
Och jag grät, usch vad ledsen jag var, hela min mage var juh förstörd!
Som jag deppade över detta, jaa, jag deppade nog faktiskt fram tills att en annan väninna till mig utbrast "Herregud vilket litet ärr du har, är det verkligen blindtarmen?!" när jag höll på att byta tröja.
Jaa, sa jag "Syns inte det?" Då visade hon mig sitt ärr, aboo, jag har haft tur med mitt ärr.
Nästa påfrestning för min mage var graviditeten, jag älskade att vi skulle ha barn men samtidigt var jag väldigt orolig för hur min mage skulle se ut efteråt. M lovade mig operationer om jag skulle få bristningar mm, för att lugna ner mig. Jag dränkte magen i babyolja 3-4 ggr om dagen, allt hade babyolja på sig haha :)
Bristningarna kom jag undan med, denna gången! Efter att Theo blivit född så såg min mage ut som, jaa jag vet inte vad. Ett tomt gammalt skal, en ballong som någon stuckit hål på. Den sjönk ihop väldigt fort, min förlossningsläkare var helt chockad när hon kom in till mig för efterkontrollen.
But still, den hängde och det var massa skinn och jäkelskap, hur jag än satt hade jag 10 st skrynklor på den, uääh. Men idag, snart 19 månader senare inser jag också att jag har nog haft tur, även här.
Det var inte det värsta enligt mig, det värsta var att de skulle skära i min mage, de skulle in och rota bland mina inre organ (!) det här som egentligen inte finns för en 8-åring. I min hjärna bestod alla människor av lera för det gjorde minsann gubbarna på barnprogrammen som jag tittade på varje kväll.
Jag har alltid älskat min mage, så långt jag kan minnas har jag haft en konstig egenkär känsla mot den. Jag brukade ligga kvar i sängen om helgerna enbart för att titta på min mage, det låter as strange men så var det.
När jag kom hem ifrån operationen vägrade jag att titta på min mage, det där dumma klisterplåstret som de hade satt på kunde gott sitta där för alltid tyckte jag. Men det tyckte inte min mamma och drog av det ganska snart efter att vi kom hem.
Och jag grät, usch vad ledsen jag var, hela min mage var juh förstörd!
Som jag deppade över detta, jaa, jag deppade nog faktiskt fram tills att en annan väninna till mig utbrast "Herregud vilket litet ärr du har, är det verkligen blindtarmen?!" när jag höll på att byta tröja.
Jaa, sa jag "Syns inte det?" Då visade hon mig sitt ärr, aboo, jag har haft tur med mitt ärr.
Syns kanske inte så überbra, men där är det iallafall!
Nästa påfrestning för min mage var graviditeten, jag älskade att vi skulle ha barn men samtidigt var jag väldigt orolig för hur min mage skulle se ut efteråt. M lovade mig operationer om jag skulle få bristningar mm, för att lugna ner mig. Jag dränkte magen i babyolja 3-4 ggr om dagen, allt hade babyolja på sig haha :)
Bristningarna kom jag undan med, denna gången! Efter att Theo blivit född så såg min mage ut som, jaa jag vet inte vad. Ett tomt gammalt skal, en ballong som någon stuckit hål på. Den sjönk ihop väldigt fort, min förlossningsläkare var helt chockad när hon kom in till mig för efterkontrollen.
But still, den hängde och det var massa skinn och jäkelskap, hur jag än satt hade jag 10 st skrynklor på den, uääh. Men idag, snart 19 månader senare inser jag också att jag har nog haft tur, även här.
Nej, jag tränar ingenting, men jag funderar skarpt på att börja nu så man kan se lite trimmad ut.
Jaa så är det nog - hittills har jag och min älskade mage haft tur (!)
Kommentarer
Postat av: Mad
Icurl? Hmm..nej köpte Björn Axéns Staright & Curl..E det samma?
Trackback
