Ligger i sängen och tittar på Mumien med älsklingen, har bara en liten "bloggpaus" nu ;D

Idag har det inte hänt så mycket, har jobbat, ordnat papper på HSB angående vår försäljning av lägenheten förra året - att sälja den var en baggis om man ska jämföra med hur man ska deklarera för skiten (!)

Hämtade Lilleman på dagis idag, mitt i eftermiddagsluren så det var bara att ta vagnen och gå hem, ganska lyxigt tyckte jag tills min stjärna vaknade och jag såg alla rivmärken han hade i sitt lilla ansikte - att inte dagispersonalen informerar en om att något sådant har hänt (?!)

Detta var en av sakerna jag tog upp på Theos utvecklingssamtal; Varför han slår mot mitt ansikte och försöker riva mig (?) när han blir arg och inte får som han vill (!) När han väl inser att det inte biter på mig så börjar han dra mig i håret - han är mycket väl medveten om att detta gör ont och att han inte ska släppa i första taget.

Jag kallar inte min son en ängel och att han aldrig kan göra fel men frågan är fri; Är detta något han har lärt sig ifrån dagis? "Ooh nej!" svarade Theos Tant "Barn är oftast mycket mer aggressiva hemma eftersom att de känner sig tryggare där och därför vågar utagera mera" fortsatte hon.

"Jag köper trygghetsversionen MEN Theodor har aldrig hållt på så här innan och jag har själv sett ett annat barn här örfila sin "kamrat" så hur kan du vara säker?" frågade jag henne. "Nej, nej, nej!" sa hans virriga Tant och skakade på huvudet samtidigt som hon ännu mer förvirrat fnittrade åt hela situationen och som taget från ingenstans startade hon en ny diskussion och helt plötsligt var ämnet som bortblåst.

Eftersom att Theo själv kom hem med 6-7 st rivmärken över hela ansiktet idag och en bula i pannan så ska jag ringa dit imorgon och höra med dom om dom har skaffat en katt där (?) För det kan väl inte vara så att det beteendet jag ifrågasatte för en vecka sedan, som tydligen bara visar sig hemma hos oss, har invaderat dagis idag?

Jag blir så less på dom, vad tror dom? Att jag är korkad? Varför inte bara erkänna att "Jaa, det var ett annat barn som gjorde så idag" istället för att inte säga något och att jag först upptäcker det när min son vaknar, hur mycket tillit känner man för sådana människor?

INTE ETT UNS!

Hade de bara talat om att det hänt och vilket barn det var hade jag kunnat pratat med föräldrarna istället, man går inte på dagispersonalen på grund av hur ett annat barn beter sig. Tydligen så vet dessa föräldrar inte om att man faktiskt klipper naglarna på sina barn, kanske skulle ge dom en nagelsax så min son slipper fler rivmärken i ansiktet?

Och med tanke på att det barnet har siktat på/varit nära hans ögon så känns det ganska akut att få fatt i vilket specifikt/specifika barn det är. Att få stopp på detta innan något allvarligt händer och absolut få stopp på beteendet, jag tycker det är minst lika illa att min son river något annat barn som att han själv blir riven!

Jag har magont varenda jävla gång jag lämnar min son på det där dumma dagiset, känner att snart har denna nollåttan fått nog av lögner och smusslingar, då blir det Lillgården nästa! Där har dom iallafall vett nog att ha de minsta barnen i en byggnad och de stora barnen i en annan byggnad.

På Theos dagis leker de alla tillsammans - från 1 år upp till 6 år leker, ni kan tänka er hur detta slutar kanske? Att de söta små 6-åringarna springer och öppnar de "barnsäkra" grindarna kring dagiset så de små barnen "rymmer" gör inte min oro bättre :|